Den här lilla berättelsen ni kommer få läsa skrevs av Emily, Nina, Mia och mig (Rebecca) i förmiddags då vi hade fått i uppgift att återberätta vad vi varit med om i Fjällens Vemdalen. Vi satte oss i matsalen för lite lugn och ro och som åtminstone alla BAL:ettor vet så finns det ingen som har en sådan livlig fantasi och fantastisk förmåga att uttrycka sig när det kommer till sagor och berättelser som Emily. Just därför kände vi andra oss ganska trygga då hon förvandlade våra meningar och idéer på ett sätt som bara hon kan göra. Enjoy.
“När mörkret lagt sig över Önnestads folkhögskola samlades vi en efter en med vår enorma packning. Alla förberedelserna var färdiga. Bussen var kapad sedan en vecka tillbaka och en av skolans mattanter hade vi pressat på information om all mat som fanns att tillgå dagen innan. De trettio medresenärer vi hade lyckats få med oss hade vi lurat med en lögn om Bahamas. Hur skulle denna resa sluta?
Helvetet brakade loss redan två mil söder om Jönköping. Vi hade hamnat i orkanens öga. Efter fem timmar av tristess och total ovisshet kom vi äntligen loss. Nu återstod endast femton timmar till slutdestination.
Väl framme på Gästis i Vemdalen blev vi kungligt mottagna. För att få tillgång till detta sagolika palats, hade vi under alias Kamprad and the Crew bokat in oss via telefonkontakt. För en sekund trodde vi att vår smutsiga lögn hade genomskådats av fastighetsägarinnan Inga Brynolf, men fixarnissen Ibbe rätade snabbt upp situationen med en avledande manöver.
På plats i backen dagen därpå väntade tre elitskidåkare på vår ankomst. Under två dagars tid skulle dem ägna all sin tid åt enbart oss, som ju aldrig förr stått på ett par skidor. Dessa tre muskelpaket var alltså ämnade att hjälpa, men istället lyckades dem stjälpa en hel grupp på 53 personer. För det vi inte visste var att dem, anlitade av Bal:tvåorna, ämnade att röja oss ur vägen. Konkurrensen på arbetsmarknaden är stenhård inom behandlingsbranschen, vi var helt enkelt för många. Våra misstankar bekräftades när vi plötsligt stod på toppen, och enda vägen ner var en hisnande svart backe. Hur skulle vi klara detta?
Känslan av enorm rädsla infann sig i vardera kroppar..
Ibbe bröt isen, tog första steget och vägledde oss ner, en efter en nerför Helvetesbacken. Hans enda mål var att få ner oss alla, möjligen lite kantstötta, men vid liv. Trots volter, krockar samt ett och annat offpist åk lyckades han till slut. Än en gång hade Ibbe räddat oss alla.
Resten av veckan ägnade vi oss åt militärisk uppvärmning för att sedan ägna all vår vakna tid åt att bli exemplariska skidåkare. Efter sex dagar hade vi äntligen lyckats!
Inte förrän på bussen hem kunde vi alla konstatera att denna veckan, med långa nakna bastubad, frigörande discodans, många samtal och mysiga nätter, hade gjort oss till en mer enad och stark grupp av individer. Bal:ettorna hade än en gång segrat!”
/ Rebecca, Bal1